Till havs med Charlotte ”Charlie” Barr

Under en tid då kvinnor förväntades gifta sig och ta hand om hem och familj följde Charlotte “Charlie” Barr och hennes väninna Sigrid Ahlm sin dröm om ett liv till sjöss. En dröm som nära på kostade dem båda livet. Sjutton år gamla tog de iklädda manskläder anställning på en trålare påväg mot Aberdeen i Skottland, men bara några månader senare fann sig Charlie ensam på en ångbåt med sikte på Santa Cruz.

Jag träffar Charlotte Barr i hennes hus på en ö utanför Stockholm. Hon bjuder på kakor och ber mig kalla henne Charlie, ett namn och en identitet hon burit nästan hela sitt liv. Håret är vitt och hon är klädd i blåbyxor och en stickad tröja. Nyss fyllda 93 är hennes händer fortfarande starka och smidiga. Jag ber henne berätta om hur allt började.

– Sigrid och jag var goda väninnor sedan småskolan, oskiljaktiga från start. Tidigt ville vi bort från Göteborg och se världen, havet kallade på oss kan man säga. Men vi var flickor och på den här tiden skulle flickor stanna i hemmet, inte drömma om världen utanför det.

cross

Charlie Barr (th) och vännen Sigrid Ahlm 1941

Ett liv till havs
Charlie berättar att hon och Sigrid bestämde sig för att ta anställning vid en trålare påväg till Aberdeen i Skottland. Men inte som Charlotte och Sigrid, utan som Charlie och Sigge. Två taniga androgyna pojkar från Göteborg som ville se världen. Men det gick inte riktigt som de två väninnorna tänkt sig.

– Sigrid dog av consumption [tuberkulos, förf. anm.] bara veckor efter att vi klivit ombord på trålaren. När kaptenen så kom för att läsa för Sigrid blev det plötsligt tydligt att vi inte var de pojkar vi angett oss för att vara. Jag blev avkastad med huvudet före vid nästa hamn och Sigrid begravde de till havs. Jag var nära att ta min säck och fara hem igen, för utan Sigrid var det inte samma sak. Men jag tog anställning som trimmer på lastfartyget Aileen Allannah och det var där mitt liv till sjöss tog sin början.

Charlie drar sig till minnes tiden på Aileen Allanah, en båt som fraktade stenkol och koks mellan Sunderland och Santa cruz. Det var hårt jobb, men hon var envis och bitvis blev det lättare.

– Det var dåligt med käket men chiefen var bra. Jag tror han förstod att jag var en tös, men så länge jag skötte mitt arbete var det ingen som klaga. Var fjortonde dag bjöd han på whiskey, “It’s a very old whiskey, my boy, det är nyttigt för kroppen” sa han då och så plira han smått, säger hon och skrattar till.

Svarta som sot
Tillsammans med en spansk kille som kallades Gato tar Charlie sedan arbete som eldare på det tunga fraktfartyget Bermudas. Lönen var bättre men kolet var som finmalet krut och de fick jobba hårt för att hålla liv i ångpannorna.

– Det var ett syndastraff! Vi fick släjsa och raka i ett och till slut var vi tvungna att slagga två gånger på vakten. Svarta som sot och blöta av svett var vi. Det var kanske inget jobb för en tös från Göteborg, men jag var ung och musklerna seniga och starka på den tiden.

Varje meter de färdades kostade eldarna hårt och Biscayas vilda sjö gjorde att skeppet krängde av och an. Charlie berättar hur de äldre eldarna hotade att ge matroserna stryk om de inte parerade vågarna och höll rak kurs.

Dags för fader vår
Det hårda arbetet på Bermudas höll en gång på att bli Charlies död. Efter att ha lagt ankar i Bordeaux för att rengöra ångpannorna bestämde hon sig för att ta en tupplur i kitteln innan det var dags att fylla den igen inför avfärd. Men nere i den mörka kitteln hade tiden gått fortare än vad Charlie räknat med och när hon vaknade hade kamraterna stängt manluckan, skruvat på vattnet och börjat elda underifrån.

– Jag har aldrig varit särskilt gudfruktig, men då tänkte jag att det nog var tid att be Fader vår innan jag blev levande kokt. Halvvägs igenom hör jag hur det bankar ovanför och i ljuset från den nu öppna manluckan sticker donkeyman själv in huvudet och skriker “Herregud här är ju Charlie kvar med min hacka!” Jag tror han var mer orolig för hackan jag lånat av honom än för mig, men jag kände att jag fått en andra chans! Efter 20 år till havs var det dags att vända hem igen.

Detta är en uppgift för kursen Att skriva för webben och sociala medier vid Södertörns högskola. Intervjun och personerna i den är fiktiva och bygger på texten till Evert Taubes Eldarevalsen. Bilden saknar källa men föreställer egentligen Evelyn ”Jackie” Bross och Cathrine Barscz på Racine Avenue Police station 1943.

Fyll ditt flöde med det du vill minnas, inte det som lindrar andras ångest.

Debattören: Barnet skriker oavbrutet och ibland är diskberget stort, men varför ska det behöva bli en del av mitt instagramflöde?

Det finns en annan verklighet bakom de välstädade köken, långa restaurangbesöken och skogspromenaderna med ett leende barn i sele. Barnet skriker oavbrutet och ibland är diskberget stort, men varför ska det behöva bli en del av mitt instagramflöde?

Som influencer får jag ständigt kommentarer om att mitt flöde skapar ångest och ouppnåeliga ideal. Att den bild jag och mina kollegor målar upp av oss själva och våra liv antingen är en lögn eller skapat av vår möjlighet att köpa in tjänster som städning och barnvakt. Men sanningen är att mitt liv är lika mycket fyllt av med- och motgångar som de flesta andras, men att jag väljer vilka bilder och texter jag delar med mig av. Precis som vem som helst.

Jag använder mitt privatliv för att skapa innehåll till de kanaler som betalar min hyra. Därför är det också min rättighet att styra över vilka delar av mitt liv jag vill dela med mig av. I flödet finns såväl röriga skrivbord, tankar kring dödsångest, nybakade bullar och treårstrots, men hos andra är det bilderna av ett välstädat hem, lyckliga barn och trevliga restaurangbesök som stannar kvar. Och den press som vi sätter på varandra att både visa inspirerande flöden och minimera andras prestationsångest börjar ge bakslag!

I veckan gick Karin Sandberg, en av vår tids största bloggare, ut i sina kanaler och meddelade att hon i slutet av månaden kommer att stänga ner sin blogg. Anledningen till detta är det stora drev som florerat gentemot henne under september (se DN 17/9). Också vintagebloggaren Elsa Billgren har känt ett behov av att försvara sitt flöde. I början av förra veckan skrev hon ett inlägg kring sitt liv med en ettåring och kände sig tvungen att förklara att hon torkar, plockar och fixar hon med utan att det nödvändigtvis fotograferas. Ett val som inte ska behöva försvaras!

Det är dags att vi slutar förklara och försvara oss, vi måste kunna lyssna på våra följare utan att de får mandat över vårt innehåll. Jag vill uppmuntra till att våga skita i folks ängslighet över sina upplevda tillkortakommande – fyll ditt flöde med det DU vill minnas, inte det som lindrar andras ångest.

Detta är en uppgift för kursen Att skriva för webben och sociala medier vid Södertörns högskola. Debattören är en fiktiv influencer vars debattinlägg publiceras i Aftonbladet.